Lykke Li, en dam av hög kaliber, en dam helt i min smak. Jag har aldrig förstått mig på festivallivet, det har aldrig lockat och har i mina ögon varit ett levnadssätt kopplat till fördärv. Men för första gången känner jag avundsjuka, rent av hat mot de som befinner sig på Peace & Love, speciellt de som stup i kvarten ringer för att enbart hålla telefonen mot det blå som en simpel teas av det jag inte kan nå, lyckan av att stå några få meter från en känslosamt sjungande Lykke Li, eller varför inte Veronica Maggio!

Fy för er som får känna denna form av lycka, nu skall jag ut och göra stan osäker i hopp om att det dämpar denna ångest!


Peace Out