Jag har märkt att fler och fler verkar intressera sig av mitt skolarbete och vad jag gör i skolan, jag har även fått till mig frågor angående talet jag höll i fredags, det nationella. Jag förstår att personen som ställt frågan är någon i min närhet, kanske någon på skolan? Detta då personen i fråga vill se hur talet ser ut (textform) då han/hon hört att jag tillskillnad från de andra, de som föreberett sig i veckor enbart skrev mitt på 20min, dagen innan...

Detta stämmer tyvärr, men saken är att jag har ganska enkelt för skolan och lyckas ändå gå ur rummet med huvudet högt, betyget lika så. Jag vet hur många som inspireras av mig men här har ni ett prima exempel på något ni inte skall ta efter!

Jaja, här kommer talet (textform):

Kommunikation - inriktat på Fördomar/Förutfattade meningar samt hur dessa kan användas som verktyg i dagens samhälle.

Kommunikation, ett stort ämne det där, jag har därför bollat lite fram och tillbaka vad det gäller idéer jag kan prata om. Efter många om och men har jag äntligen bestämt mig för att mitt tal skall handla om fördomar/förutfattade meningar och hur vi gör för att få dessa till något positivt.

Jag skall i ärlighetens namn nu medge att jag inte är särskilt förbered, jag kan inte påstå att jag likt flera andra skrivit talet flera gånger om och jag har inte heller någon direkt utgångspunkt för hur talet skall presenteras. Jag känner att jag är lite mer av en improviserande kille.

Med dessa ord sagda märker jag direkt att flera skakat på huvudet, lett lite hånande och jag säger bara om blickar kunnat döda, då skulle Pernilla (läraren) framför sig ha ett jobbigt åtal. Bara genom denna korta stund har jag hos er skapat en förväntan, en förväntan efter ett misslyckande och något att sedan klanka ner på. Om jag däremot vänder på det hela nu och istället säger att jag faktiskt visst är förbered, att jag är hundra på vad jag skall säga, då är jag ganska säker på att dessa fördomar mot mig förändras.

Som bloggare kan jag säga att jag är ganska van vid all världens sorts fördomar, jag är i mångas ögon bög för att jag gillar kläder, jag är miljonär, skolan är för mig ett uppehåll då jag inte har bättre saker för mig, ja listan kan göras lång. Däremot vill jag fokusera på en sak för tillfället, rasism. Jag har öppet i bloggen skrivit att jag politiskt sätt är blå, jag är alltså moderat. Jag har även lagt ut bilder på vänner jag umgås med, vänner jag spenderar väldigt mycket tid med. Speciellt en vän, Philip Holm. Vi två tillsammans kan i mångas ögon tydligen uppfattas stötande, oftast när vi kommer ut från NK med varsin påse i handen och märkeskläder på kropparna, att vi dessutom umgås med en hel skara hvitfeldtskabarn gör det ännu mer stötande. Vi blir av många utpekade som rasister då vi tydligen inte umgås med invandrare?

För att ni riktigt skall förstå vad jag gjorde för att ta mig ur denna sits har jag valt att lite hastigt prata om texten ”Blatte betyder kompis”, skriven 2007 av Rickard Jonsson. Texten handlar om ett killgäng från Stockholms förort. De sitter och berättar saker de varit med om, en kille vid namn Emre utmärker sig mest då han beskriver en händelse då han och lite vänner blivit stoppade av polisen i en stulen bil. Man märker att historien innehåller en del förvrängda sanningar. Att den gör detta skulle jag säga beror på att han vill få de andra att tro något annat om honom, han vill att de andra killarnas ”förutfattade mening” skall vara att han är cool.

Precis på samma sätt gjorde jag för att fånga mina läsares uppmärksamhet, jag förvred sanningen en aning, jag fick det att låta som att jag faktiskt var rasist. Jag beskrev hur jag hatar invandrare, inlägget flöt på och jag tonade ner mina åsikter en aning, jag beskrev istället hur jag i min klass har tjejer med invandrarbakgrund men jag måste ha minst 10 meters avstånd till dem. Här slutade vissa läsa inlägget och la istället sitt kvarvarande förråd energi på att slänga iväg en kommentar om hur död jag var nästa gång jag skulle gå ut, däremot var det vissa som fortsatte läsa. De kunde läsa hur jag och Philip tillsammans brukar gå i stan och skratta och peka på invandrare, hur vi brukar slänga glåpord efter en muslim och hur vi spottar på tiggare. Avslutningsvis i inlägget skrev jag i kursiverad och fet stil att detta självklart inte kan stämma, jag och Philip kan ju inte umgås, hans efternamn må vara svenskt, men Philip, denne lille svenska pojke, han är ju i från Iran!

De som faktiskt orkat ta sig igenom hela inlägget var nu helt till sig, de gillade min vändning och de förstod att jag inte alls var rasist. Mitt kommentarfällt fylldes etappvis på med negativa samt positiva kommentarer. Jag hade med hjälp av de tidigare fördomarna kunnat vända en hel skaras åsikter. De fick en annan bild av mig, precis som tidigare nämnda Emre gjort ett försök till bland sina vänner.

Tyvärr börjar nu talet lida mot sitt slut, förhoppningsvis har det inte varit ett totalt misslyckande men jag hoppas jag kunnat ändra på Pernillas (lärare) fördomar, man måste inte vara förbered för att lyckas prestera bra.

 

 

Peace Out